September, 2010

Det var kul att se att så pass många visade intresse för mörkrumskopiorna. Jag håller er på sträckbänken ett tag till; ni som “vann” märker det först när ni får era kopior i början av nästa vecka. :)

Gråmulen morgon i Brno. Leica M6, 50mm och Kodak Tri-X@1600.

Morgontåget från Prag den 8:e augusti 2010 gjorde ett kortare uppehåll på Brnos centralstation. En grupp korpar, som befann sig ovanför Brnodomen störtdök ner mot stationen, där morgontågets bromsar precis börjat tjuta. Fåglarna fortsatte förbi några hyreskomplex och jag, som satt i en av tågets bakre vagnar, riktade kameran mot dem; och klickade. Ögonblicket, ett vardagligt ögonblick i Tjeckiens näst största stad, var förevigat. För all framtid.

Fotografiet blev ett av mina personliga favoriter från resan – det är kanske rent av den absoluta favoriten. Jag gillar den måttfulla gråskalan (någon likriktad skulle kanske kalla den för platt); det var en gråmulen morgon och negativet blev därför ganska tunt. Men jag gillar den gråa, dystra karaktären; fotografiet skriker öststat 1972.

***

I går natt gjorde jag ett gäng förstoringar av fotografiet. Och jag har inte hjärta att slänga de olika testversionerna, därför har jag bestämt att dela med mig av dem. De tre första som mailar sina adresser till johanlarsson@mudride.com får en mörkrumskopia av fotografiet hemskickat alldeles gratis (endast de som mailar sina adresser är med i “tävlingen”). Förvänta er dock inga stordåd, de har sina skavanker; den enda jag blev nöjd med behåller jag själv. ;)

Fotografierna i inlägg har inget med inlägget i övrigt att göra.

Jag bor långt bortom vår huvudstad, och när folk diskuterar Fotografiska står jag – i stort sett – som ett frågetecken. Okej, jag vet att det är ett museum, och att Annie Leibovitz har varit där. Nyfiken som jag är besökte jag fotografiskas hemsida, och jag kunde snart konstatera att Fotografiska är mer än ett museum; det är i det närmaste en institution för fotografisk bild.

Jag utforskade deras hemsida och fann att de bedriver en omfattande kursverksamhet; intressant, jag kollade närmare. En kurs i Street photography. Ännu mer intressant. Men jag började snart ana ugglor i mossen; det heter väl ändå gatufoto och inte street photography i vårt avlånga land? Och eftersom kursen verkar vara på svenska torde den svenska benämningen vara att föredra. Ja ja, ett namn är bara ett namn. Jag läste lite mer om kursen. Och jag fann ytterligare ett gäng ugglor.

För att ni ska förstå min kritik mot kursen måste jag först beskriva min syn på gatufotografi.

***

För att ett fotografi över huvud taget ska kunna kallas för gatufotografi krävs det att fotografiet är taget i en offentlig miljö. Det fotograferade ögonblicket ska vara “äkta”, och således är varken manipulation eller arrangemang av motivet tillåtet.

Så långt är det tämligen enkelt. Det räcker med att ta med sig kameran ut, ställa sig i ett gatuhörn och sedan “klicka”. Eller? Nej, absolut inte.

För att kunna ta ett “bra” gatufotografi krävs det att man interagerar med omgivningen. Samtidigt får man inte störa, för då tappar fotografiet sin kraft. Bilden blir då konstlad och ofta banal till sitt utförande.

En gatufotograf måste, enligt mig, vara synlig. Okej, vad jag vill ha sagt är att gatufoto (för mig, givetvis) är ett samspel med omgivningen; att synas utan att störa.

***

Vad lär då Fotografiskas kurs ut? Det är givetvis svårt för mig att säga – jag har inte läst kursen – men såhär skriver de själva: “Efter den här helgen kommer du våga ta bilder i nya sammanhang och av människor du inte känner sen tidigare och som kanske inte ens vet att de blir fotograferade”. Det är ett påstående som krockar fatalt med min syn på gatufoto; “[...] som kanske inte ens vet att de blir fotograferade”. Oj, sådana citat, från en kurs i gatufotografi, får det att gå kalla kårar genom mig. Jag har sett många bloggar (ni vet säkert var och vilka jag syftar på, om inte: det är ingen skada skedd) där gatufotografi förväxlas med smyfotografering. Att gömma sig bakom ett träd och ta kort på folk som väntar på bussen är – fortfarande, min åsikt – inte gatufotografi; det är – och kommer alltid vara – smygfotografering i den urbana miljön. Och eftersom kursen lär ut sådana strategier kan jag inte vara annat än kritisk.

Och kritiken växte när jag fick se prislappen: 2 650:- för två tillfällen. Det är dyrt. Visst är jag väl införstådd med att Fotografiska måste tjäna pengar. Men det hindrar inte mig från att tycka att det är dyrt.

Men du som läser detta har kanske 2 650:- kronor över, pengar som du vill satsa på dig själv och din blivande gatufotokarriär. Gör det i så fall. Men jag tror inte att en kurs är den bästa vägen. Åk till Paris, över ett veckoslut, istället; det blir nog inte mycket dyrare. Och jag lovar, du kommer att öva upp ditt gatufotoseende… förutsatt att du låter bli att gömma dig bakom träd.

Dag Hammarsköld vakar över studenterna vid Högskolan i Jönköping.

Katt, mätsökare och asa100-film inomhus, är ingen bra trio.

Jag kan mycket väl ha fel. Kursen är kanske skit bra (jag vet inte varför, man blev helt plötsligt sugen på att särskriva), men låt mig tvivla.

Voigtländer Bessa R4M, 50mm och Fomapan 100.

I Prag köpte jag en rulle Fomapan 100. Jag köpte den enkom för att jag befann mig i Fomas hemland, Tjeckien. När jag framkallade rullen blev jag dock oerhört positivt överraskad, så positivt överraskad att jag nyligen beställde hem en hel limpa Fomapan 100. Och i dag tog jag och Britta en promenad i Jönköping. Bessan, som dagen till ära laddats med en rulle Fomapan, fick följa med och jag lyckades med bedriften att klicka upp en rulle på en endaste timme.

För ett par timmar sedan framkallade jag. Men resultatet blev inte i närheten av lika bra som den första Foma-rullen jag använde. Olika Batch kan ge olika reslutat, det vet jag; små, små naturliga skillnader, men inte såhär stor skillnad; det känns nästan som två helt olika filmer.

Nog om det. Jag ska ge Fomapan nio stycken chanser till.

Jag och Britta möttes av ett stormigt Vättern. Vågorna slog långt upp på land; det var en storm likt den då John Bauer dog, den natten för 92 år sedan då ångaren Per Brahe gick under.

Jag fascineras av den oändliga kraft vattnet har; de pulserande vågorna känns som Moder jords andetag… och vi – människorna – har ingenting att säga till om när hon talar; det är hon som bestämmer.

Strax innan Efterlyst. Leica M6 (alla fotografier i inlägget är tagna med den förbannade Lajkan), 28mm och Fuji Neopan 1600.

Färgfotografiets föregångsgestalter, så som Lèon Gimpel och Sergei Michailovitj Prokudin-Gorskij, banade vägen för färgfotografiet i början 1900-talet; deras arbeten kom att resultera i en färgrikare värld. Men färgfotografiet möttes länge av en stor skepticism; bland kritikerna fanns det nämligen en rädsla för att bildbetraktaren skulle fokusera på utseendet istället för på den avbildade verkligheten; man var – helt enkelt – rädd för att färgen skulle ta verkligheten från den fotografiska bilden.

Bratislavas centralstation. Leica M6, 28mm och Kodak Tri-X.

En öl i Helsingborg.

Att fotografera i färg var länge få förunnat; processerna var både dyra och tekniskt avancerade. Det var egentligen först i och med Kodaks diafilm Kodachrome – som lanserades mitt under depressionens värsta år, dvs. 1935 – som färgfotografiet slog igenom bland fotografer världen över, men priserna för färg var fortfarande avsevärt högre än motsvarande filmmedium i svartvitt.

Och så kom 60-talet, med sina tidstypiska Instamatic-kameror. Färgfotograferandet blev något som gemene man kunde ägna sig åt på regelbunden basis. Men fortfarande rimmade det svartvita avbildandet bra. När man i fotografiets finrum diskuterade och pratade om: en kamera, ett objektiv och en film, var det underförstått av man syftade på Leica M, 35mm och Kodak Tri-X. Och så är det kanske än i dag.

Wien.

Och än i dag härskar det svartvita fotografiet inom den dokumentära genren. Och det är egentligen inte särskilt konstigt. Varför? Låt mig vända på resonemanget. Det finns egentligen inget som hindrar att ett bra fotografi är i färg; många av mina favoritfotografier är i färg, men tyvärr ser man ofta fotografier i färg som har obehagliga och/eller onaturliga färgstick. Färgen tar överhanden – bilden hamnar i skymundan. Svartvit når ofta ett steg längre; motivet får stå i centrum.

Operan i Wien.

I Wim Wenders Der stand der dinge påpekar en av huvudkaraktärerna: “Life is in colour, but black and white is more realistic”. Citatet har blivit mitt fotografiska motto. Och citatet har etsats sig fast i mitt undermedvetna, precis som Rhett Butlers: “Frankly my dear, I don’t give a damn”.

Det finns dock de som tycker att svartvit är pretentiöst, speciellt om man skjuter med en Leica. Men i min värld är det lika korkat att säga så, som det är att döma en bok efter omslaget.

Visst händer det – tyvärr ganska ofta – att Leica tillverkar kameror som inte är till för att användas. Nu senaste lanserade de en titan-version av Leica M9. Prislappen ligger kring 200 000-strecket. Vem fan köper en kamera för 200k? Även standard-versionen går på 60 000:-; det är också absurt dyrt. Men en gammal analog Leica M kan man få för ett par tre-fyra tusenlappar; helt plötsligt inser man att även arbetarklassen har råd att smaka på Leica.

När man i musikvärlden diskuterar prylar brukar gamla vintage-guror från Fender och Gibson få det att vattnas i munnen; det dreglas över bilder på vackra gitarrer. Men det har inget med musik att göra. Precis likadant är det i kamerateknikvärlden; det diskuteras Leica hit och dit, och det dreglas över bilder på vackra kameror. Det är inte nödvändigtvis fel, men det har absolut ingenting med fotografi att göra. Men kollar man på några av tidernas bästa gitarrister, så inser man att de använde gamla Fender- och/eller Gibson-guror; och nog sjutton är några av tidernas bästa fotografier tagna med Leica M-serien. Det finns en stor potential i utrustningen; det vill dock till att man utnyttjar den.

Klotter i Helsingör. Som ni märk är de flesta fotografierna återanvända från tidigare inlägg.

Som ni märker har jag än en gång irrat in mig bland de underliga och svårbegripliga resonemangen. Men vad jag egentligen vill ha sagt är följande: fotografera, välj färg eller svartvit, valet är givetvis ditt… men jag väljer svartvitt.

***

Dagens bloggtips: Nils Bergqvist har skrivit ett intressant reportage om Hästmannen. Läs det här.