När det gäller gatufotografi brukar jag intala mig själv att situationen kommer återupprepa sig. Ofta har jag rätt. Ta den här bilden som exempel:

Första gången mannen tittade upp på kartan missade jag ögonblicket. När jag väl fick upp kameran hade nämligen mannen redan sänkt blicken. Jag förutsatte dock att mannen skulle titta upp snart igen (d.v.s. att situationen skulle återupprepa sig). Hade jag rätt? Japp. Några sekunder senare tittade han upp, och nu hade jag naturligtvis kameran redo. Klick!

Vad händer i kroppen när vi ser riktigt bra fotografier? Jag blir sällan imponerad. Oavsett om jag tittar i böcker, går på fotoutställningar eller slösurfar på fotosidor möter jag i regel bara mediokra fotografier (ha i åtanke att jag även räknar majoriteten av mina egna fotografier som mediokra). Det vill till något alldeles extra för att det ska tända till. Det räcker liksom inte med slätstrukna fotografier …

Fotografierna med det lilla extra är oerhört sällsynta. Och de måste måste vara sällsynta. Tänk hur tråkigt det vore om man ständigt stötte på fantastiska fotografier. Det fantastiska måste sticka ut från mängden, inte vara en del av mängden.

Vad som är ett bra fotografi varierar naturligtvis från person till person. De bilder jag älskar hatar kanske du, och vice versa. Ofta kan man inte heller riktigt förklara varför man älskar ett visst fotografi. Man bara gör det. Alla människor har en öm punkt inom sig och fotografier som träffar an på den faller betraktaren i smaken. Det är ingen idé att analysera sönder dessa bilder; det slutar antagligen bara med att man tappar intresset för dem.

***

Bild ett och två är tagna i lägenheten, bild nummer tre togs på en gata i kvarteret där jag bor och bild nummer fyra utanför Kinnarps arena. samma dag som Stefan Liv omkom i Ryssland.

“Porten skall hållas stängd” står det på skylten. Lika komiskt som när det står cyklar parkerade vid “Cykelparkering förbjuden”-skyltar. Bilden är kanske inte särskilt märkvärdig. Ilford Hp5+@1600 i artificiellt ljus.

• Den har inget vidare bra datorfack. Det finns visserligen en ny, specialtillverkad version som har fack för dator.
• Inte helt vattentät
• Tunna axelremmar
• Tunt tyg i botten, kan medföra att vatten kommer in om man ställer ner väskan på blöt mark.
• Rymmer bara 16 liter

Vilka är fördelarna med att fotografera analogt? Martin Hertsius skrev ett inlägg om det i går. Han påpekar att man kan köpa en analog Leica M till en bråkdel av vad en digital Leica M kostar. Naturligtvis har han helt rätt. Hade det inte varit för det analoga alternativet hade i vart fall inte jag haft möjligheten att använda Leica-prylar. Leica är egentligen bara ett märke i mängden och deras prylar borde inte göra mig till en bättre fotograf. Hur är det i verkligheten?

En kamera är bara ett verktyg, på samma sätt som en gitarr bara är ett verktyg för en gitarrist. Kan man nöja sig med vilken skit som helst? Nej, det kan man givetvis inte. En yrkesfotograf kan inte nöja sig med en kompaktkamera för 399:-; inte heller en gitarrist kan nöja sig med en elgitarr för 1500:-. Så fort man börjar ställa krav tickar prislappen i väg.

Jag har i stort sett slutat skriva om prylar. Ibland kan jag dock inte låta bli att skriva några rader. Jag har medvetet valt min kamera, med hänsyn till både min fotografiska stil och min plånbok. När jag köpte min senaste Leica M – det är redan över ett år sedan – påtalade många äldre herrar att jag låtit mig luras; det fanns till och med en herre som klart och tydligt berättade för mig att jag inte på några sätt och vis vet hur en sådana avancerad kamera ska användas.

Lät jag mig luras? Nej, naturligtvis inte. Jag visste vad jag köpte. Herrarna har till viss del rätt i att många köper en Leica M i tron om att den ska göra underverk. Hur många är det inte som köpt en dyr digital Leica M för att sedan sälja den månaden därpå? Leica M är en ganska speciell kameramodell och för gemene man är den inte ett bra val. Det finns ju några ruskigt stora nackdelar med Leica M-systemet. Här listas några:

• Teleobjektiv är svåra att använda
• Makro är i princip helt omöjligt
• Det finns inga zoomobjektiv (inga regler utan undantag, det finns nämligen objektiv med flera olika brännvidder)
• Ramarna i sökaren ger bara en ungefärlig bild av vad som verkligen kommer att komma på bilden
• Närgränsen är dålig
• Mätsökarkonstruktionen är känslig för stötar
• Många brännvidder kräver externa sökare, och externa sökare är dyra

Listan kan säkert göras längre. Om man föredrar brännvidder mellan 28-50mm, om man vare sig gillar makro, tele eller liknande, är Leica M ett fantastiskt trevligt system.

En del menar att Leica är ett snobbmärke. Nej, säger jag. Jag betalde betydligt mycket mer per år som digitalfotograf (nya kameror, objektiv, batterier, minneskort, kortläsare, externa hårddiskar, etc.). De analoga kamerorna gjorde det möjligt att välja proffsprylar till småpengar (småpengar är kanske inte rätt ordval när det ändå handlar om flera tusenlappar, men i jämförelse mot vad ett motsvarande digitalsystem kostar passar ordvalet ganska bra).

Sedan går det heller inte att komma ifrån att jag föredrar den karaktär jag får när jag fotograferar analogt. En annan viktig fördel är att jag inte ges möjligheten att störas av skärmen. När jag fotograferar digitalt tittar jag ständigt på skärmen – till vilken nytta? Jag blir bara osäker när jag fotograferar digitalt. Jaja, hur som helst, skillnaderna är egentligen högst subtila i det stora hela. En duktig fotograf kan naturligtvis utnyttja fördelarna med sitt kamerasystem, oavsett märke.

Min Leica M2 börjar bli rejält sliten. Klädseln har lossnat på många ställen. Kanske blir det till att köpa en ny snart. Det finns även en mängd småbucklor och ofantligt många repor. Det här är så långt ifrån en vitrinsskåpskamera man kan komma.

Ett nytt bostadskvarter ska byggas på den plats där anrika Munksjö Papper ligger. Jag har redan visat några bilder från den här platsen, men jag hoppas att ni står ut med några fler. Förr i tiden gick tågen ända fram till fabriken men nu är spåren upprivna. En hög med trasiga träsliprar ligger och skräpar vid en skogsdunge. Grinden till området är försedd med en kraftig kedja och ett hänglås – men vad hjälper det när staketet är trasigt? Kanske borde man ta sig in på området. Jaja, jag får se hur det blir med det.

Jag är inte särskilt förtjust i rivning av gammal bebyggelse. Munksjö Papper har anor från 1860-talet. En av grundarna var Lars Johan Hierta, Aftonbladets startare. Antagligen är husen i dåligt skick. Kanske är de helt enkelt bortom räddning. Och vad sjutton ska man göra med dem om de ska bevaras? Jag propagerade i ett tidigare blogginlägg för en levande konstfall i den stora tegelbyggnaden. Antagligen är min idé oerhört naiv. Hur som helst, inom en snar framtid ploppar nog några hyreskaserner upp här.

Så här ser området ut från andra sidan Munksjön. Det är inte allt som ska rivas. Allt tillhör ju inte Munksjö Papper. Även Jönköping Energi huserar här.

En stor del av Jönköpings industribebygelse försvinner i och med rivningen. Snart är det bara husen nere på Tändsticksområdet kvar. Och vad sjutton händer med Tändsticksområdets själ den dagen kommunen på allvar ger klartecken åt det avskyvärda höghushotellet som ska byggas där? Sista ordet är inte sagt, den saken är klar.

Vilka fotografier visar man på Internet? Jag visar en sjuhelsikes massa bilder här på bloggen. Just nu ligger drygt 2 300 fotografier upplagda. Bloggen fyller snart två år, vilket innebär att jag visat i snitt lite mer än tre bilder per dag. Alla bilder är inte bra; det finns till och med många bilder som är mediokra eller rent av dåliga. Min blogg är en del av min fotografiska utveckling och såväl med- som motgångar finns representerade.

Leica M2, Elmar 50/2,8 och Kodak T-max400.