Förstoringsapparat

#678 – Höstmörkret stundar

Nu är det faktiskt ganska mörkt på nätterna. Det betyder att min mörkrumssäsong börjar – på allvar. Meoptan står kvar; jag hade egentligen hoppats på att jag hade hittat en ny vid det här laget. Men men, Meoptan duger gott och väl åt mig en säsong till. Synd bara att jag inte kan framställa kopior från mellanformat.

Jag har en liten anteckningsbok, vari jag noterat vilka bilder jag ska förstora nu i höst. Många kopior kommer att framställas, det vill jag lova. Härligt! Antagligen kommer jag ställas inför många utmaningar. Jag kommer nog tvingas öva upp mitt dåliga tålamod. Det kan nog vara nyttigt. Förra vintern kokade ilskan ofta inom mig, när resultaten inte alls blev som jag ville. Den enda trösten då var vetskapen om att man inte blir en skicklig kopist över en natt.

Den som aldrig stått i ett mörkrum har missat något. Även om man inte är frälst av analogt fotograferande har man mycket att hämta i att testa någonting man aldrig tidigare gjort. Antagligen kommer en del bitar att falla på plats. Många verktyg i Photoshop härstammar faktiskt från mörkrummet; ta bara oskarp mask, skugga och efterbelys som exempel.

I helgen kommer jag att tejpa för fönsterna, sätta upp det svarta tyget för dörren och plocka fram alla mörkrumsprylarna. Jag känner mig både taggad och inspirerad!

Alla fotografierna i inlägget är från mörkrumskopior jag framställde i våras.

Posted in Förstoringsapparat 5 Comments »

#453 – En natt med mörkret

I går gjorde jag ett gäng förstoringar. Jag har en helt bunt med olika papper. Jag har egentligen inga större kunskaper när det gäller olika papperssorter, ändå har jag märkt att skillnaden är stor. Jag har bland annat ett billigt plastpapper från Foma. Hur jag än gör så blir resultatet oskarpt. Det ser ut som att jag missat fokus med hästlängder. Jag har även en del gamla fiberpapper. När jag förstorar på fiberpapper får jag däremot alltid tillräcklig skärpa. Det samma gäller plastpappret från Ilford. Inga problem där heller. Det är bara Foma-pappret som ger resultat som känns/är oskarpa.

Jag tycker tveklöst att fiberpapper ger trevligast resultat. Den enda stora nackdelen är att fiberpappret måste pressas ordentligt för att bli plant. Som tur är har jag en fiberpress. Från början har det gått att ansluta den till 230volt. Värmeutveckling gör så att papperna torkar snabbt. Eftersom pressen är 30-40 år gammal vågar jag inte ansluta den till nätspänning. Däremot har jag en värmefläkt, som jag ställer i direkt avslutning till pressen. Med hjälp av den torkar kopiorna snabbt och de blir i stort sett helt plana. Det är omständligt – men det blir bra.

Jag älskar små kopior. Jag har egentligen aldrig förstått mig på folks förkärlek till stora ting (Vem fan behöver en 60-tums teve när man bara har två meter mellan soffan och teven?). Jag gillar vykortsstora kopior. Det är alldeles lagom stort. En nackdel med småkopior är dock att de är svåra att skanna in med fullgott resultat.

Jag har nog egentligen inte tillräckligt stort tålamod för att bli bra på mörkrumsframställning. Jag är lat av mig. Jag slarvar och jag hafsar. Att förstora är i alla fall tillräckligt kul för att jag åtminstone ska stå ut ett tag till. :)

***

Utrustning: Leica M2, Jupiter-12 (35mm) och Kodak T-max100 (framkallad i Fomadon R09 1:40). Förstorade på fiberpapper från Agfa (9x13cm).

Tags: , ,
Posted in Förstoringsapparat No Comments »

#366 – Porträtt

Leica M2, 50mm och Kodak Tmax400@800 (framkallad i D76 och förstorad på Ilford-papper).

Jag älskar spontana, icke-arrangerade porträtt. Jag vill komma när människorna. Riktigt nära. Kanske för nära; det ska ju nästan brännas. Jag vill inte ha några konstlade porträtt – inga miner, gester eller annat fjanteri – om jag får bestämma.

Att fotografera människor är inte alltid det lättaste. Många har en stor hög mur framför sig. De försöker skoja bort situationen; de ger fotografen en fånig pose eller en usel min. Usch! Jag vill inte ha sånt. Jag vill åt människans verkliga jag. Och det är inte lätt. Det vill till att skapa förtroende. Stort förtroende. Det vill till att hitta beröringspunkter. Hitta känslan. Hungern. Människan.

***

I går gjorde jag några äventyr i mörkrummet. Varje gång jag förstorad faller en bit på plats. Visst, det är små små bitar. Och det kommer ta långt tid – oerhört lång tid – innan alla småbitarna bildar en fulländad massa.

Jag har även konstaterat att jag gott och väl nöjer mig med mitt Industar-61. Objektivet är lagom ljusstarkt, lagom skarpt, lagom kontrastrikt – lagom helt enkelt.

Tags: , ,
Posted in Förstoringsapparat, Leica, Svartvit No Comments »

#364 – Nya tag


I min barndomsby. Leica M2, 28mm och Kodak Tri-X@640.

Min aktivitet på Fotosidan är i princip obefintlig. Mitt intresse sträcker sig bara till att läsa de Fotosidanbloggar som jag finner intressanta. De läsvärda bloggarna är dock enligt mig ytterst få – och ni kan i princip finna alla vettiga Fotosidanbloggar bland mina läsvärda bloggar här i högerspalten.

Jag har dock funderat på att lägga upp ett gäng fotografier i Dogma07-poolen. Leica M, 50mm och svartvit film lyder mitt nya löfte. Fast löftet slutar inte där; jag tänker även förstora samtliga fotografier som läggs upp i poolen.

Jag har även gett mig själv ett “skanna negativ”-förbud. Att skanna negativen är ju förbaskat smidigt men resultaten blir aldrig riktigt, riktigt bra. Jag har ju en förstoringsapparat, jag har ju ett rum som går att mörklägga, jag har ju papper så det står härliga till, jag har ju mörkrumsbelysning, och jag har ju bra torkningsutrymmen. Jag har ju egentligen alla tänkbara förutsättningar som finns för att lära mig att bli bra på att kopiera fotografier. Det är bara min förbannade lathet som sätter käppar i hjulen.

Posted in Förstoringsapparat 3 Comments »

#355 – En vända i mörkret


Leica M6, 28mm och Kodak Tri-X@1200 (förstorad på Agfa-papper).

En vända i mörkrummet. I går natt gjorde jag ett tiotal förstoringar. Jag använde ett gammalt Agfa-fiberpapper i storleken 8,9×12,8cm. Kopiorna ser faktiskt ganska bra ut – i verkligheten. Att skanna in småkopior och få dem att se bra ut är däremot inte alldeles enkelt; de blir både korniga och oskarpa. Jag har dock flera hundra ark i storleken 13x18cm till 30x40cm, så egentligen finns det väl inga rationella skäl till att jag håller på och pillar med småpapper.

Jag har så mycket kvar att lära. Jag har, om jag ska vara alldeles ärlig, egentligen ingen koll över huvud taget. Jag tar upp ett ark, belyser det ett par sekunder på “känn” och hoppas på det bästa. Ibland blir bra och ibland katastrof. Jag har visserligen ett litet häfte där jag skriver upp mina lyckade försök, så att jag ska kunna framställa nya kopior utan att behöva gå igenom samma trevande process en gång till.

***

Att skanna negativ är förbaskat smidigt men också förbaskat ocharmigt. Jag vill ju bli en bra kopist. Det är en lång väg att vandra.

Posted in Förstoringsapparat 4 Comments »